Jag vet att det här är ett oändligt långt inlägg men jag har redan kortat ner det massor, har bara massor att säga den här gången helt enkelt. Så blir det för mycket kan ni ta en paus, sätt på en kanna kaffe, gå och ut och ta en nypa luft eller något, och sen fortsätta läsa inlägget!
Jag har nu, efter att ha skumpat omkring på olika bussar i ett par veckor, återvänt till huvudstaden och vårt lilla hem här. Veckorna i fält har varit otroligt inspirerande och lärorika. Jag och min kära kollega Caitlin började med att ta oss den lååånga resan till ett litet samhälle en bra bit upp i bergskedjan Cuchumatanes i regionen Huehuetenango. Bussen hade lastats proppfull med nyskördad mogen mango, så doften i hela bussen var ljuvlig. Färden upp för bergskammen upp till en höjd på 3000 möh bjöd också på en fantastisk utsikt. Så klättringen upp var underbar, men jag satt med hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Vägen kändes knappt tillräckligt bred för att jag skulle kunna gå där bredvid en ko, men vår tappra stålhäst (en uppiffad gammal pensionerad amerikansk skolbuss) tog sig fram, även om den låg limmad vid kanten av vägen och två centimeter från däcken var det bara ett stup! Upp kom vi i alla fall och jag kunde pusta ut och bara njuta av utsikten och mangon.
Så med hjärtat på sin rätta plats och efter att ha ruskat av oss dammet som låg som en hinna över oss och all packning började vi vandringen en bit ner för bergsväggen. Vi nådde den första byn efter ca en halvtimme och stannade för att fylla på bränsletanken med lite bönor. Sedan fortsatte vi vandra nästan en timme till ner till den andra byn och vårt mål för dagen. Caitlin och jag bodde i vår egen lilla stuga där vi kunde rulla ut liggunderlag och sovsäck på några plankor på backen, vi hade vårt eget dass utanför stugan (tre väggar, takhöjd ca 70cm och en liten trälåda att sitta på) och vi tvättade oss i bäcken som rann förbi en bit nedanför. Utsikten över dalen vi bodde i och bergen runt omkring var däremot obeskrivlig, det var så imponerande vackert. Något vi inte fick njuta av alltför länge eftersom det var så molnigt att man knappt såg handen framför sig resten av tiden vi var där. Inte förrän det var dags att vandra upp igen klarnade molnen upp och utsikten på vägen upp var precis lika storslagen som jag kunde minnas den.
Uppdraget i den här regionen är att besöka personer som är med i en organisation som jobbar med att driva fram en process för sanning och rättvisa i Guatemala. Denna organisation jobbar just nu med att driva både nationella och internationella processer mot tidigare militära ledare och ex-presidenter för det folkmord och andra övergrepp som begicks under inbördeskriget. Regionen var en av de som drabbades hårdast under kriget vad gäller de massakrer som var en del av regeringens krigsstrateg. De kontakter vi medföljer i regionen är överlevande efter militärens oförrätter och har deltagit som vittnen i de processer för historisk rättvisa som pågår just nu.
Vi stannade ett par dagar i byn och träffade våra kontakter. Det var lugna dagar och eftersom hela byn ligger i bergssluttningen är det mycket klättring mellan husen. Men det var ingenting mot vandringen tillbaka upp för berget till den första byn, särskilt som vi då bar med oss hela sitt vårt bo på ryggen, lite som en sköldpadda. Vi spenderade sen ett par lugna dagar uppe på bergskammen i den första byn för att träffa fler kontakter. Det är en fantastisk plats med ett lugn som inte går att beskriva. Jag fick mig dock en liten påminnelse om att moder jord minsann är lite temperamentsfull på en del platser. Jag satt ute och läste när allt omkring till och med marken jag satt på, plötsligt bara började skaka ordentligt. Det tog ett tag innan jag insåg att det var ett jordskalv, men det gick över snabbt, varade bara en 20 sekunder kanske. För en som jag som alltid tänkt på själva jorden som något som alltid är stadigt och säkert var det lite extra omskakande, men också en påminnelse om att jorden är något levande. Caitlin var inte jätteimponerad, men hon är också uppväxt med jordskalv lite då och då. Därutöver var vår tid i regionen full av bönor och majs såklart. Har fått i mig majs i alla tänkbara färger och former och det var självklart botemedlet man tog till när Caitlin blev hundbiten. De började snabbt som ögat gnugga såret med en bit majsdeg, och mirakulöst nog läkte det ihop fint efter den majskuren.
Just den dagen vi valde för att dra vidare till nästa region var det typiskt nog busstrejk i hela landet. Vi lyckades dock komma en liten bit på vägen då vi började resan kl 4 på morgonen från ett väldigt avlägset litet samhälle. Så det var först när vi kom till första lite större byn som busschauffören fick reda på att det var strejk! Strandade på okänd plats började vi fråga runt vart folk skulle och fick höra rykten att det skulle komma en minibuss som skulle gå till en by närmare regionens ”huvudstad” som var vårt första delmål. När det strax därefter kom en minibuss var det bara var att springa fram och skutta in för att ta en plats innan vi ens frågade vart den skulle, men det var minsann rätt och vi var några av de få som lyckades ta oss in i bilen. Vi hade ingen aning om det skulle gå någon transport vidare från dit vi var på väg, men vi hade tur igen. Vi lyckades trycka oss in i ännu en minibuss, tillsammans med 22 andra passagerare + 4 till som klamrade sig fast i bak på utsidan av bilen, som skulle i rätt riktning. Det var ingen bekväm resan med tanke på att vi stod tryckta mellan förarsätet och det främsta passagerarsätet, med rumporna upptryckta mot backspegeln, lutande över stackarna som satt i sätet framför oss. Var lite svårt att gå rakt resten av dagen men vi kom fram till Huehue i alla fall, trots strejken.
Vi stannade inte länge i Huehuetenango men tillräckligt för att återupptäcka allt det man vanligtvis tar för givet och som man saknat mest under tiden i fält. Sådana saker som att: tvätta sig i en riktig dusch (efter att ha tvättat sig i en bäck i över en vecka kan jag inte beskriva lyckan), gå på toa med toapapper (vår rulle försvann efter bara någon dag så vi fick gå över till papper från våra anteckningsblock och tidningen Caitlin hade tagit med för att läsa), äta en måltid som inte inkluderar bönor i någon form alls, äta frukt och färska grönsaker, dricka kaffe som smakar kaffe och inte det grumliga sockervatten de kallar för ”kaffe” och sist men inte minst få sova i en säng igen! Och efter en hel dag full av all denna lyx tog vi oss sedan raskt vidare till vår andra region San Marcos.
I San Marcos medföljer vi en organisation som jobbar med lokal utveckling och med att stärka ursprungsfolkens rättigheter. De jobbar även med att informera och organisera befolkningen kring situationen med utvinnandet av naturresurser i regionen. Under tiden i San Marcos fick vi möjlighet att vara med och höra från ett antal personer om hur deras liv har påverkats av gruvdriften som pågår i närheten av deras hem. Det var inga solskenshistorier vi lyssnade till direkt, utan de gav en bild av ett splittrat, skrämt och korrupt samhälle med hög närvaro av polis och militär. Vi fick också se ett par hus som är på väg att falla sönder av sprickorna som uppstått av sprängningarna i gruvan.
Under tiden i regionen åkte vi en gång förbi Marlingruvan och den bilden är något jag har haft kvar i huvudet sedan dess. Det som främst gjorde intryck på mig var bassängen med förgiftat vatten, den var enorm stor som en sjö. Det krävs såna mängder med kemikalier, bla. cyanid, för att utvinna guld och efter att man använt det samlas det i den där giftbassängen. Jag vill inte ens tänka på vad som skulle hända om det vattnet på något sätt skulle ta sig ur bassängen och forsa ner över samhällena i närheten. Som det är kommer redan mycket av gifterna från gruvan ut i floder och markerna och som någon sa; folket är rädda att äta sina egna grödor eftersom att marken, vattnet och luften är fullt av tungmetaller och andra gifter, men hur ska de annars överleva.
Det var en minst sagt intensiv tid i San Marcos med massor av intryck och känslor som väcktes av alla historier vi fick höra. Det var inte heller långt ifrån att jag drevs till totalt vansinne under tiden där, men det hade inget med gruvan att göra utan det var pga. sommarfirandet som pågick i området. Det dånade nämligen ut marimbamusik från byn jag bodde i, och ut över hela dalen, i tre dygn. Minst!! Ibland fick ”vår” marimbaorkester även konkurrens från ljudet av grannbyns lika glada marimbaorkester. Nog för att marimba låter väldigt käckt och glatt men efter att ha hört det från 6 på morgonen till midnatt i minst tre dygn ville jag bara gråta!!! Ni som vill kan ju lyssna på ett litet smakprov här, för att få en tydligare bild av galenskapen: http://www.youtube.com/watch?v=tckzwYeA3W8
Väl tillbaka till värmen i huvudstaden kunde jag inte mer än andas ut efter att ha flytt marimbans glada men psykotiska drill innan jag hörde det apokalyptiska dånet från påskprocessionen som passerade på gatan utanför huset och som gjort det dagligen den senaste veckan. Den ständiga domedagskänslan är inget jag kan rekommendera men ändå, just nu är det som balsam för min marimbaskadade själ.
